Effektivitet och aktualitet i invånarkommunikationen framhävs i en nödsituation
Risken för brand är allmänt känd för oss alla, men i vardagen försvinner den i bakgrunden som ett avlägset hot. Hur är det när en brand inträffar i ens eget bostadshus, och vilken typ av kommunikation skulle man som invånare då önska sig? Jenni, som började som One4alls kommunikationschef i januari, berättar om sin personliga erfarenhet.
En lugn vårdag förvandlades plötsligt till en nödsituation
En känsla av overklighet tog över mig när jag stod på min egen balkong: jag tittade på husets sida och såg hur lågorna slog ut genom fönstren i en lägenhet – det hördes en tyst brummande och ljudet av krossat glas. Den skrämmande situationen utvecklades i sin egen skrämmande hastighet, men man behövde inte vara expert för att förstå att branden hade blivit allvarlig.
Den vårliga kvällen hade redan lugnat ner sig och människor hade lugnat sig i sina hem. Jag insåg att den aktuella lägenheten var i en annan trappuppgång, och trots situationen var det ingen fara i vårt eget hem. För en stund funderade jag på om vi borde lämna för att söka skydd någon annanstans, men sedan lyssnade jag lugnt på de närmande sirenljuden och kände mig lättad.
Väntan på aktuell information och instruktioner
Lyckligtvis kommer hjälpen snabbt till huvudstadsregionen, som det också gjorde nu – även om de några väntade minuterna ändå kändes långa. Vägen fylldes snabbt av larmfordon samtidigt som husets invånare strömmade ut nyfiket och förvirrat för att följa händelserna. Själv ansåg jag det klokare att hålla mig undan och följa händelserna med barnen från fönstren och balkongen.
Det var en betydande operation, även om det ”bara” var en lägenhetsbrand. En brandman knackade på dörren och frågade om vi hade röklukt i lägenheten, och lyckligtvis hade vi inte det och fick stanna hemma. Samtidigt fick jag bekräftelse på att vi inte behövde evakuera. Hela området såg till slut ut som en scen från en actionfilm; eld, rök, bilar, människor, strilande vatten och skum samt blinkande varningsljus fyllde gården och gatan. Jag såg hur darrande och hostande människor ledsagades till ambulansen, men det kändes trösterikt att alla kunde gå på egna ben.
Invånarnas frustration över brist på information understryker bostadsföreningens ansvar för kommunikationen
När situationen hade lugnat sig gick jag ut med hunden och hoppades att jag skulle stöta på grannar för att eventuellt få mer information om det som hade hänt. Människor hade dock redan dragit sig tillbaka till sina hem eftersom det redan var sent. Situationen verkade vara över, så det var bara att lugna sig och gå och lägga sig, även om det inte fanns någon information alls.
Självklart snurrade frågor i huvudet, till exempel om branden verkligen hade släckts ordentligt, vad orsaken till branden var och om någon hade skadats allvarligt. Jag kunde inte ens gå på gemensamma gymmen nästa dag, så även den kvinnliga kommunikationskanalen lämnades oåtkomlig.
Skvaller nådde invånarna innan officiell information
Sakta började information sippra ut när jag såg grannar på gården och hörde att den aktuella lägenheten hade förstörts helt, men att ingen hade mist livet. Vissa hade dock blivit tvungna att åka till sjukhuset eftersom de hade lidit av rökskador.
Nästa vecka kom äntligen en officiell kommunikation genom brevlådan där det meddelades att det hade varit brand i bostadsföreningen och att orsaken till branden skulle utredas. Vid det laget kändes det redan lite löjligt, eftersom det här var mycket välkänt för oss invånare.
Digital kommunikation skulle ha hållit invånarna uppdaterade
Jag började arbeta på One4all i början av året och insåg snabbt att invånarkommunikation också kan skötas mycket effektivt och aktuellt. Naturligtvis blir betydelsen av kommunikation ännu viktigare i krissituationer, och att hantera det på ett bra sätt ökar omedelbart invånarnas tillfredsställelse.
Hur smidigt hade det inte varit att få ett meddelande på sin egen telefon där det berättades att det hade varit brand i byggnaden. Där hade man kunnat be människor att stanna hemma – i de lägenheter och trapphus där det inte fanns någon fara. På så sätt hade det blivit mer utrymme för brandmän och ambulanspersonal att utföra sina uppgifter, och invånarna hade inte varit i vägen.
Fastighetsförvaltningens information kan lugna invånarna – även när informationen är knapp
Naturligtvis kan det vara utmanande att informera, eftersom det inte finns omedelbara svar på alla frågor, men man kunde ändå ha informerat om de saker som var kända. Det hade varit bra att meddela samma kväll att branden var släckt, att ingen hade allvarligt skadats och att orsaken till branden skulle utredas under de kommande dagarna och veckorna. En viktig notis för invånarna skulle också ha varit att branden hade släckts.
– Jenni
Denna artikel är en översättning genererad av AI från den ursprungliga artikeln på finska.
